Jag klarar inte av att leva tillsammans med dig länge, seriöst, varenda ord jag säger, varenda steg jag tar, allting är fel. Jag försöker dag efter dag, men alltid är det någonting jag gör fel, och jag är ju bara ett "barn" så det är ju självklart jag som ska lägga mig först i en dispyt, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Patetiskt nog. Det är alltid du som har mest ont, det är alltid du som är tröttast, det är alltid du som jobbar hårdast och alltid ska ha rätt. Jag blir så less. Jag har försökt och försökt för att få vänskapen på våran sida, men det fungerar verkligen inte, jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har gett dig ett antal chanser att förbättra dig, men ingenting händer. Jag vet inte vad som krävs för att du ska inse, det är det nog ingen som vet. Men det är väl sant som man säger, att "man kan aldrig lära gamla hundar att sitta" Jag har börjat förstå meningen med det ordspråket nu.
Just nu vet jag inte vad jag behöver, men jag vet däremot att jag behöver allting annat än det jag har just nu. Tre prov samma vecka, inställda träningar och tonvis med bråk. Jag behöver verkligen någonting annat. Kanske en utomlandsresa till Thailand, kanske sömn som varar en månad, kanske en annan årstid eller en helhelg i Stockholm med släkt, ompyssling, shopping och mys. Kommer egentligen rätt lägligt såhär lagomt till jul och jullov, hade jag tänkt till lite för några månader sen så hade jag kanske suttit på ett flyg till Arlanda, stockholm om två veckor, men så bright är jag inte, sorgligt nog. Jag får helt enkelt spendera hela julen tillsammans med familjen i lilla Skuthamn, ta mig ann tre prov, jogga istället för träningarna och försöka reda ut alla bråk. Det är så det får bli.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om julen. Förut skrev jag att "julen är jobbig, man måste vara finklädd, äta massor med mat och ta emot oönskade presenter" Men är det verkligen så hemskt egentligen? Vi har pratat hela familjen och i stort sett kommit fram till att vi inte ska ge varandra några julklappar i år, men när jag säger dom orden så gör det på något sätt ont i mig ändå, varför vet jag inte. Det är väl traditionerna som spökar, man har alltid fått julklappar på julafton, så det ska väl alltid vara så. Jag vet inte. I alla år har jag funderat över hur alla vuxna människor klarar sig utan julklappar, hur de kan vara så glada på julafton fastän det inte får någonting fint som det önskat sig länge, och nu sitter jag själv där och tittar på alla barnen som öppnar sina julklappar med världens leende på läpparna. Det känns konstigt. Jag är iallafall överlycklig över att jag slipper sitta i lilla Hammerfest, norge över hela julen. Det har jag gud att tacka för.
Var som sagt planerat att jag skulle fara och träna kl. 21 men det sprack ju rätt häftigt. Fick ett sms av tränaren för en timme sen där hon skrev; "det blir ingen träning idag, vi är för lite folk" och sånt kan reta mig till döds. Av tolv pers är det inte ens hälften som kan komma och träna, varför förstår jag inte. Jag kan förstå varför våran tränare inte kör till en träning för att träna fem stycken, det är rent ut sagt slöseri med tid för hennes del, men dem spelarna som missar sin träning då pg.a de resterande spelarna som inte orkar komma till träningen? Det är grymt dålig stil tycker jag. Det mesta skiter sig för mig just nu.
Jag behöver en bok och massor med bra musik!
- någon som har några förslag? Hjälp mig, snälla.
Puss på dig.