madelene

Jag försöker att intala mig själv varenda dag om att jag är okej och att det jag gör är okej, jag kan faktiskt bli en människa jag med. Det spelar ingen roll hur mycket jag har i bagaget, jag har ändå tänkt lyckas. Jag blir arg och besviken på människor som dömmer mig för saker dom inte har en aning om, bland annat mitt förflutna. Människor som säger "aha, det är hon som gjorde det och det" Ja, det kanske är jag som gjorde det och det men jag gjorde det av en anledning och jag är inte den människan idag. Jag önskar bara att människor kan sluta vara så ytliga och försöka se lite djupare hos människor. En gång i tiden var jag också sån, hon/han skulle vara hatad och hade inte bra rykte och därför tyckte inte jag heller om hon/han. Men det beteendet har fått mig att tänka om. Människor är inte mindre värda än deras hjärta framställer dom. Så är det bara. Att jag verkligen försöker glömma och gå vidare på egen hand är inte enkelt och att det stora hindret i mitt liv följer bakom som en släpvagn gör inte det hela lättare för mig. Jag önskar jag kunde vara starkare än jag egentligen är. Jag önskar jag kunde ställa mig upp och säga ifrån men är det egentligen vad jag vill? Nej. Jag vill att saker och ting ska vara som dom alltid varit. Jag vill ha det perfekta livet och allt som hör där till men man kan inte alltid få det man vill, och tro mig när jag säger att jag verkligen försökt kämpa för det. Nu finns det inte mer jag kan göra. Jag kan falla ner på alla fyra och böna och be, men jag har redan försökt och det tjänar ingenting till. Jag orkar inte längre stå och vänta med öppna armar. Jag kan hoppas och längta men väntan är över. Jag önskar bara du kunde känna som jag. Har du någonsin älskat någon så mycket att du inte kan andas? Jag behöver dig. På alla plan. Att jag aldrig mer får någon chans till det bättre ekar i mitt huvud och jag kan bara analysera och börja bearbeta på riktigt för det är nu det gäller. Jag måste släppa taget och klättra på egna vägar.