madelene

Det finns inga ord. Jag har inga ord. Det enda ordet som egentligen kan uttrycka vad jag försöker säga är kärlek. Kärlek till den finaste mannen i mitt liv. Till mannen som varenda dag får mig att älska lite mer, känna lite mer. Känslor är inte min grej. Inte när det gäller att uttrycka dom, men känna dom kan jag bannemig och jag älskar dig min fina!

               ♥      ♥      ♥      ♥      ♥      ♥      ♥      ♥      ♥      ♥      ♥        ♥      ♥


Ack Sundbyberg, jag blev full och gick runt med stilett för din skull, Sundbyberg om du minns mig. Åh Sundbyberg jag var tolv och jag bröt för att göra dig stolt, Sundbyberg för du minns väl.


Då när försommarn kom över grå kapuschong, jag var din, Sundbyberg, ja jag var din. Soldat så ung och så lojal och vi sa "vi blir aldrig som dom från stan, som dom från stan, det är blott dig jag håller av"


Sundbyberg, det gick fort, plötsligt sköt nån en man i min port. Sundbyberg, lugna ner dig nu. Men tack, Sundbyberg, jag är fri och du som trodde det skulle bli vi Sundbyberg, tills jag svek dig.


Sundbyberg, jag försvann, bara knas när de nämner ditt namn. Sundbyberg och det vet du så väl. Men åh Sundbyberg, dom kan dra för jag minns varje bänk varje dag. Sundbyberg, jag blir aldrig som dom från stan.


Jag är alldeles för lojal. Förortsbarn, vi blir aldrig som dom från stan.