madelene

Jag önskar att man kunde vrida tillbaka klockan och rensa minnet på alla jobbiga tankar. Jag har en sån där känsla som gräver sig ner under huden på mig och stannar kvar.. den ligger och gnager tills jag exploderar inifrån. Den senaste månaden har egentligen gått aldelens för snabbt för mig. Jag har inte riktigt kunnat hantera och acceptera vad det egentligen är som händer i mitt liv. Jag har tagit en del förhastade beslut vissa kvällar och stått ut med för mycket påfrestning andra. Det är gånger som dom här som jag önskar att jag faktiskt var lite starkare än vad jag är och att jag faktiskt kunnat stå upp för mig själv och behållt lite av min självrespekt. Det hade gett mig lite mer vinst vid tillfällen som detta. Jag har alltid varit den sortens person som reder ut saker och ting. Jag pratar tills läpparna brinner och tungan är torr som sandpapper. Jag har alltid försökt förespråka att man ska försöka prata med varandra om saker, att allting går att lösa så länge man faktiskt pratar med varandra. Men jag vet inte, jag tror faktiskt att jag börjar tvivla lite på den teorin själv. När jag så många gånger, allt för många gånger försökt att prata och inleda en diskussion till ingen nytta. Det hela slutar ändå med tårar och kippande efter luft.. Då kan man ju ställa sig frågan: är jag värd det? är jag värd att bli krossad till tusen gång på gång, är jag värd all smärta som kärleken får en att genomlida? Jag har hela tiden försökt intala mig själv att felet faktiskt sitter hos mig medans andra runt omkring mig försöker intala mig att felet sitter någon annanstans. Det är så många gånger som jag vaknat upp med panik och tänkt att jag inte klarar av det här längre. Att jag inte är någons dörrmatta utan en egen individ. Men sen somnar jag om och kväver tankarna tills nästa gång jag vaknar. Jag har aldrig någonsin påstått att något av detta är ditt fel mer än mitt. En del saker i livet är man faktiskt två om och det här är något man är två om. Jag har älskat dig så det gjort ont i mig. Inifrån och ut. Jag har bönat och bett för dig. Jag har önskat dig allt lyckligt och har jag inte kunnat ge dig det så har jag försökt uppfylla dina önskningar på något annat sätt. Du har alltid varit centrum i mitt liv och den människan jag gått genom eld och vatten för. Jag har lämnat kompisar, tackat nej till jobb och flytt från mitt eget liv bara för att få vara med dig. Är det verkligen normalt att man ska ge upp så mycket av sig själv för kärlekens skull? Jag är väldigt glad att jag fått uppleva allt det här tillsammans med dig och jag har blivit många erfarenheter rikare. Jag hoppas det samma gäller för dig. Du kan önska att vi aldrig hände men hur man än vrider och vänder på det så kommer du och jag alltid ha varit ett vi en gång i tiden och det kan man aldrig bli av med. För mig personligen har det gett mig väldigt mycket, både postivit och negativt. Jag ska ge mig själv chansen att bearbeta den här tanken i några dagar och sen är jag redo för världen på riktigt. Allt jag en gång höll tillbaka på ska jag nu utöva med råge. Mitt liv är ju faktiskt till för att levas av mig, ingen annan. From here and forward!


everyday with every word whispered we get more far away
the distance between us makes it so hard to stay.
but nothing last forever, but be honest, babe
it hurts but it may be the only way.