Jag är så glad att vara man. Inte för att vi tjänar mer eller har det lättare på alla möjliga vis. Som att vi slipper gynekolog-besök och vi slipper föda barn och vi slipper flytningar och mens pms (det slipper vi i och för sig inte HELT) och vi slipper fundera över att skära upp tuttarna och stoppa in silikon. Men. Den största anledningen till att jag är glad att vara man är att jag slipper skitsnacket. För det ni håller på med är fan sjukt. Man tycker att ni har mycket att tjäna på att vara lojala mot varandra och stötta varandra och hålla varandra om ryggen. Det skulle kanske hjälpa till i kampen för jämställdhet, tänker jag. Jag menar – det är svårt att föra ett krig mot någon om man redan har ett inbördeskrig.
Jag har just blivit pappa till ljuvliga Penny. Får glada tillrop och ryggdunkningar vart jag än vänder mig. Jag bloggar en del om mitt faderskap. Och alla är så snälla. Annat är det med min fru Anitha. Hon bloggar också. Men får bara skit och elakheter av andra mammor. Riktigt utstuderade elakheter som är specialdesignade att såra så mycket som det bara är möjligt. De menar att Anitha inte kan ta hand om ett barn eftersom hon själv är adopterad – att det gör att hon inte kan känna den kärlek till barnet som krävs. Att hon låter Penny frysa ihjäl när hon har så lite kläder på sig. Att Anitha inte är mogen att vara mamma om hon är sugen på ett glas vin. Så otroligt elaka saker att säga. Fattar de inte att det sitter en människa och LÄSER de där raderna som är riktade mot henne? Nu är Anitha tuff så hon kan sortera. Men det vet ju inte de. Könsrollerna är så oerhört tydliga här. Jag har inte fått en enda elak kommentar, och då vet jag att många mammor läser min blogg.
Ni. Ja, jag tänker säga ”ni” för jag vet att ni är vanligare än man tror. Ni unnar inte varandra. Ni reagerar på andras lycka genom att försöka rasera, såra och riva ned. Ni pratar skit om varandra och missar inte en chans att hugga andra tjejer i ryggen. Nu när jag försöker tänka tillbaka på min uppväxt ser jag att det var likadant edan i mellanstadiet. Bästa tjejkompisar ”gjorde slut” med varandra och blev varandras dödsfiender. Ni mobbade varandra bra mycket hårdare och fulare än vi killar gjorde. Vi gav varandra näsblod. Ni gav varandra själsliga ärr som kommer sitta kvar hela livet. Vi bröt benet och ni fick varandra att skära er med kniv i armarna och börja kräkas efter maten. Och jag kan inte begripa varför. Varför i helvete gör ni så mot varandra? Vi män gör inte så. Vad är skillnaden?
Jag menar inte att vi män är bättre. Vi är ansvariga för en massa skit. Kanske nästan all skit som finns. Men vi psykar inte varandra. Vi håller någonstans ihop. Vi dunkar varandra i ryggen och behöver inte säga så mycket för att känna släktskap.
Kanske är det åt det hållet ni måste gå. Sluta vara elaka mot varandra! Sluta slåss med varandra. Förena er! Det är den enda vägen fram. För den kvinnliga gemenskapen finns inte som det ser ut nu. Ni måste sluta fred med varandra. En sak till: Bästisar gör inte “slut”.
I början av krönikan blev jag helt blåst. Jag tänkte att "jävlar, killen har ju koll" men när jag tänkte lite längre så blev jag förvirrad. Jag försökte vrida på hans analyser en del och nu håller jag faktiskt inte med honom lika mycket. Han säger att killar ger varandra lite näsblod medans tjejer fuckar med varandras psyke och det har han ju iofs rätt i när han säger, men om man ska utgå från den synvinkeln så kan man ju dra den slutsatsen, som iallafall jag gör, att han tycker att det är bättre att man ger varandra lite näsblod och sen är problemet ur världen. Istället för som vi tjejer då, som psykar varandra tills vi bryter ihop. Men om man ska vända på hela kakan rakt upp och ner och säga såhär "När tjejer bråkar med varandra, försöker dom för det mesta prata med varandra för att lösa konflikten. När killar bråkar med varandra slutar det i slagsmål, väldigt ofta" Hur många killar sätter sig egentligen ner och diskuterar saken för att bli sams? Då är ju frågan vilket som är bättre. Att sätta sig ner och försöka diskutera igenom saken eller slåss om det? För mig är svaret rätt självklart.
Sen kan man tänka såhär också.. i ett förhållande mellan en man och en kvinna, hur ofta har det inte hänt att man börjar bråka om någon skitgrej som i slutändan blir väldigt stor, och kvinnan i förhållandet vill prata och försöka lösa det, medans mannen antingen drar därifrån eller skriker "men vafan, vi glömmer det, jag orkar inte" eller något i den stilen? Där är ännu ett exempel på att tjejer faktiskt föddes med gåvan att kunna prata och uttrycka sig, medans männen inte alls är lika begåvade. Finns vissa undantag dock. Så med dom utgångspunkterna ställer jag frågan "Att vara tjej och ha talets gåva och förmågan att kunna prata och uttrycka sig i ord, är det verkligen fel och är det verkligen en nackdel?
2011-06-29 @ 23:49:05 
