some die young
2012-03-19 @ 23:36:28 
Det är någonting som kryper runt i kroppen på mig. Jag har ingen aning om vad det är och jag har väldigt svårt att placera känslorna i någon speciell kategori. Det är en blandning mellan illamående, nervositet och någon slags kick-känsla. Innan jag satte mitt liv i rullning så var det mesta väldigt alldagligt och timmarna rullade på precis likadant ungefär. Nu har det varit så mycket händelser och påhitt dom senaste månaderna att när det för en gångs skull stannar upp och tiden nästan står stilla så vill jag försöka hitta mina kickar någonstans iallafall. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig an härnäst men någonting spännande måste hända. Jag står i någon slags mitt med tristess och förväntan på varsin sida om mig.
För övrigt har jag lärt mig både ett och annat om mig själv på senaste tiden. Jag har faktiskt lärt känna mig själv bättre än jag trodde att jag gjorde. Jag börjar få grepp om mig själv och vad det egentligen är jag vill, och vad jag kanske föddes för att göra. När jag börjar analysera saker och ting så märker jag också att vissa år av mitt liv faktiskt varit helt jävla meningslösa och bortkastade. Men det är klart, jag hade väl inte haft samma uppfattning och åsikter idag om jag inte gått igenom det där tidigare i livet. Det är liksom en av erfarenheterna som gjort mig klokare, som man brukar säga. Men om jag kunde, så hade jag definitivt levt mitt liv annorlunda på många sätt.
Det finns så många människor som jag släppt in på livet allt för lätt, och som jag faktiskt vägrat släppa taget om fastän dom enbart gjort mig illa och ont. Just i den tiden, där och då var det väldigt svårt att se det när det stod där precis framför mig. Idag kan jag se det med helt andra ögon. En del människor som jag gav halva mitt liv förtjänade inte mig. Dom skulle ha blivit lämnade. Sen finns det dom människorna som jag faktiskt lämnade väldigt enkelt helt utan vidare. Som jag mer eller mindre stängde ute ur mitt liv av olika anledningar och som jag idag kan känna att jag saknar och hade behövt vid min sida.
Det finns mycket saker man ångrar genom åren. Många dumma val man gjort, och många prioriteringar som inte alltid varit okej. Det är någonting man får ångra så småning om, men så är det väl med dom flesta människorna. Ingen är ju perfekt och man måste ju faktiskt göra fel först, för att kunna göra om och göra rätt. Man lär väl så länge man lever, right?
Det finns ju dessutom en väldigt speciell kategori som slår det mesta med hästlängder. Dom där människorna som alltid funnits där och som förmodligen kommer att kvarstå där så länge jag lever. Min familj, som går genom allt och tusen till bara för min skull och den känslan är helt klart ömsesidig. Jag har mina dåliga dagar precis som alla andra men överlag så har jag det faktiskt väldigt bra. Bättre än dom flesta. Jag har en egen lägenhet. Jag har fast jobb. Jag har underbara vänner och en underbar familj. Det är bara några få smågrejer som måste uträttas för att välbefinnandet ska maxa. Men det kommer, så småning om.
Idag är en sån dag när jag bara vill placera fingrarna på tangentbordet och mata ut långa haranger om egentligen ingenting. Jag vill få någonting formulerat men med alla tankar i huvudet och alla bokstäverna som blandar sig samtidigt så blir det inte enkelt. Jag får helt enkelt bearbeta tankarna i huvudet några gånger innan jag framför dom i skrift. Ha en fin natt allihop.
För övrigt har jag lärt mig både ett och annat om mig själv på senaste tiden. Jag har faktiskt lärt känna mig själv bättre än jag trodde att jag gjorde. Jag börjar få grepp om mig själv och vad det egentligen är jag vill, och vad jag kanske föddes för att göra. När jag börjar analysera saker och ting så märker jag också att vissa år av mitt liv faktiskt varit helt jävla meningslösa och bortkastade. Men det är klart, jag hade väl inte haft samma uppfattning och åsikter idag om jag inte gått igenom det där tidigare i livet. Det är liksom en av erfarenheterna som gjort mig klokare, som man brukar säga. Men om jag kunde, så hade jag definitivt levt mitt liv annorlunda på många sätt.
Det finns så många människor som jag släppt in på livet allt för lätt, och som jag faktiskt vägrat släppa taget om fastän dom enbart gjort mig illa och ont. Just i den tiden, där och då var det väldigt svårt att se det när det stod där precis framför mig. Idag kan jag se det med helt andra ögon. En del människor som jag gav halva mitt liv förtjänade inte mig. Dom skulle ha blivit lämnade. Sen finns det dom människorna som jag faktiskt lämnade väldigt enkelt helt utan vidare. Som jag mer eller mindre stängde ute ur mitt liv av olika anledningar och som jag idag kan känna att jag saknar och hade behövt vid min sida.
Det finns mycket saker man ångrar genom åren. Många dumma val man gjort, och många prioriteringar som inte alltid varit okej. Det är någonting man får ångra så småning om, men så är det väl med dom flesta människorna. Ingen är ju perfekt och man måste ju faktiskt göra fel först, för att kunna göra om och göra rätt. Man lär väl så länge man lever, right?
Det finns ju dessutom en väldigt speciell kategori som slår det mesta med hästlängder. Dom där människorna som alltid funnits där och som förmodligen kommer att kvarstå där så länge jag lever. Min familj, som går genom allt och tusen till bara för min skull och den känslan är helt klart ömsesidig. Jag har mina dåliga dagar precis som alla andra men överlag så har jag det faktiskt väldigt bra. Bättre än dom flesta. Jag har en egen lägenhet. Jag har fast jobb. Jag har underbara vänner och en underbar familj. Det är bara några få smågrejer som måste uträttas för att välbefinnandet ska maxa. Men det kommer, så småning om.
Idag är en sån dag när jag bara vill placera fingrarna på tangentbordet och mata ut långa haranger om egentligen ingenting. Jag vill få någonting formulerat men med alla tankar i huvudet och alla bokstäverna som blandar sig samtidigt så blir det inte enkelt. Jag får helt enkelt bearbeta tankarna i huvudet några gånger innan jag framför dom i skrift. Ha en fin natt allihop.